I morgon sänds det okända från Furunäset.
Det kommer att bli spännande att se vad dom kommer fram till.
Om det seglar omkring osaliga andar i korridorerna.
Själv jobbade jag på Furunäset under den tiden det var en vårdinrättning.
Man sprang omkring där i alla korridorer, trapphus och i tunnlarna under.
Själv kände jag aldrig av någonting och jag hörde aldrig att någon annan som gjorde det heller. Därför säger jag inte att andra kan känna av någonting som finns där.
Det var så fullt upp hela tiden att man hann kanske inte känna efter.
Det jag däremot aldrig kommer att glömma om Furunäset och dess vårdinrättning är alla berättelser om dom gamla människor man träffade, hur dom kom in, varför dom kom in på detta mentalsjukhus, å det ska jag säga vore det i dag.....ja då skulle många av dom aldrig hamna på någon inrättning över huvud taget.
Det var en berättelse om en då gammal, gammal tant som jag personligen träffade.
Vi kan kalla henne för Klara.
Klara hade kommit till Furunäset som 14-åring. Hennes mamma hade dött och pappan gifte om sig efter ett tag. Klaras styvmamma kunde inte tåla henne för Klara var döv.
Styvmamman tålde inte att Klara tog i henne när hon ville säga någonting så till slut fick dom in henne på just Furunäset.....
Detta ska ha stått i Journalerna.....huruvida detta stämmer vet jag inte för jag läste inte själv jounalen. Däremot vet jag att många hamnade där som inte alls skulle ha hamnat där i dagens upplysta samhälle.
Ja mycket fick man vara med om under denna tid, och sanningen att säga så saknar jag den inte heller. Det var många gånger man tog arbetet med sig hem, att man inte kunde släppa saker som hade hänt under dagen.
Å då var det inga spöken jag pratar om utan livs levande patienter.
Det har funnits och finns många livsöden.
Om man tänker på dom inser man hur fruktansvärt bra man har det i dag.
Man har bara inte vett att värdesätta det som man borde.
Och om det nu finns några osaliga andar i detta enorma komplex.....
Hoppas jag verkligen att dom till slut kan få lugn och ro....
Hej!
SvaraRaderaVad intressant att du skriver om din tid när du jobbade på Furunäsets sjukhus. Ja nog var det många tragiska, orättvisa öden förr på mentalsjukhusen tyvärr. Själv håller jag på med ett skrivprojekt som egentligen handlar om spökerier i äldre byggnader men det har börjat handla mkt om historia också, och det har blivit en del focus på f.d vårdhemsbyggnader som bl a Furunäset. Mvh Åsa