Sant!

Men visst äre väl ändå så, som lella skulle ha sagt.

Blogga, naturligtvis är det många gånger som en tryckventil där luften släpps ut.

Blogga är ett sätt att lätta på någonting som man har inom sig.

Om inte jag bloggar skriver jag någonting annat, som tex dikter.

Är väl någonting som frigörs inom mig i och med att jag tycker om det. Att det jag skriver ibland kan vara stötande för vissa, ja visst, men jag tycker att många fler skulle blogga och verkligen våga skriva om sina funderingar och tankar. Både en själv och omgivningen skulle många gånger må bättre, inte alltid men.......

Man känner igen sig i andra bloggare på ett annat sätt. Jag har lättare att förstå andra människors liv, dom jag tidigare har dömt ut har jag nu gett en chans med att verkligen höra vad dom har att säga. Inte bildat mig en uppfattning bara för att grann kärringen har varit ute och skvallrat om någonting som inte ens hon vet någonting om. Något hon vräkt ur sig utan att tänka på konsekvenserna, vad är då konsekvenserna, jo att man sprider en massa skit om en annan stackars människa som inte har en chans att få tala från sin sida. Nä  fy fn.

När jag började blogga så hade jag tänkt att det skulle vara just det, en tryckventil, en vän som aldrig någonsin sa emot. Där jag kunde gapa och skrika åt mig själv och omgivningen om jag så kände. Men med tiden har det blivit fler och fler läsare och naturligtvis måste jag helt klart börja tänka på vad jag skriver.

Därför är det jättebra att ha en dagbok, en dagbok som bara du befogar över där du verkligen kan skriva vad du vill utan att någon ska kommentera eller kritisera dej. För att det pratas om dom som bloggar det vet jag, det är både ros och ris. Det lustiga är att dom som läser andras bloggar har så starka åsikter och ändå vågar dom aldrig lämna en kommentar. Om man inte vågar det, alltså dela med sig av vad man själv tycker, hur kan man då tycka någonting om någon annan.

När jag sätter mig och skriver ett blogginlägg så kommer det när jag sitter framför datorn, det är ingenting som jag har tänkt ut i förväg. Just därför hoppar inläggen från det ena till det andra, det finns inte en gnutta röd tråd att gå efter. Visst jag lämnar ut mycket om mig själv som andra kan gå in och titta på. Inte för att jag nu precis talar om när jag går och skiter och mina tankar där. Men visst dom som har följt min blogg vet lite mer om mig än många andra.

Bloggandet blir mycket i jag form, detta beror på att man vill i minsta mån dra in andra och blotta dom för omvärlden, om dom godkänner att jag skriver om dom, naturligtvis kan dom då komma in i bilden någon gång.  Annars, allt som stör en eller gör en glad handlar ju om andra människor, därför måste man dra "många över samma kam"

Att man skriver i JAG form är inte att man på något sätt älskar sig själv. Om inte jag tänkte på omgivningen och andra människors känslor, ja men då skulle det vara väldigt lite skrivet i JAG  form för då skulle det i större utsträckning handla om enskilda människor och grupper.

Ja man vill inte lämna ut andra men man lämnar ut sig själv.

Visst då får man skylla sig själv.

Visst, vilket som.

Jag har inte drabbats av någonting negativt, bara positivt, men tar gärna kritik också. Däremot så har jag pratat med en som har 1000 läsare per dag och kanske har 3 kommentarer.

Tänk bara tre kommentarer på tusen pers/dag!!! 

Däremot så pratas det om henne på andras bloggar.

Någonting riktigt bra måste hon ha, skriver sånt som fascinerar folk, ändå vågar ingen säga någonting..  Ja jag kan inte annat än tycka att vi är lite konstiga vi människor!!!!!

Vi låtsas vara så snälla, sen hugger och baktalar vi på sidan om.

Data världen är som den mänskliga levande världen.

Man talar om.....inte med.....