Vyer från stugan

Om mig

Mitt foto
Ja vem är jag? En kvinna på 50+ som tillbringar min mesta tid i hemmet med mina hundar o katter. Gift och har två underbara flickor :) Älskar gamla saker,loppis och auktionsfynd som alla hamnar på vår högt uppskattade sommarstuga :)

Fredag....

Så var det helg igen. Ingenting känns riktigt roligt nu. Man är fortfarande ledsen och tänker hela tiden på Elsa, sen for gubben redan i morse på sin tur. Pga tågurspårningen som har varit måste godset som i normala fall transporteras med järnväg nu köras med lastbilar.

Tillbaka till Elsa då. Jo vad hände.....Elsa var sämre i går morse, inget viftande på svansen, öronen låg slickade bakåt så man förstod att nu är det någonting allvarligt, inte bara någon liten förstoppning som vi hade trott.

Ringde till veterinären och beställde tid så att hon skulle få gå till vila. Lilla Elsa tålde inte många ml från sprutan (en spruta som är stor och fylld av sövningsmedel ) innan hon la ner huvudet i Anders armar och somnade.

Veterinären undersökte henne senare och sa att det inte rörde sig om någon förstoppning utan att det var vätska som hade samlats. Elsa var gammal, hennes inre organ höll inte längre, hjärta och njurar började svikta.

Det känns skönt veta att man inte sparade på tiden, att man inte tvekade att fara till veterinären med henne, att man inte lät henne plågas i onödan. Med onödan menar jag att vi visste att hon var gammal,  såg att hon inte var sitt vanliga jag, varför vänta tills hon hade jätteont.

Hade redan på morgonen ringt till krematoriet i Yttersta så vi fick komma med henne dit efter besöket hos veterinären. Där blir det en separat kremering och man får askan i en liten ask.
Sen bestämmer man hur man vill göra, gräva ner askan eller strö den.

I dag är en djurbegravning lika vördnadsfull som en människobegravning.
För dom stora tuffa grabbarna som tar på sig jaktbyxorna går ut i skogen och själv avlivar sitt djur och tycker det är larvigt att gå till veterinären för avlivning....Ok, jag accepterar det....
Men tänk vilken tur att veterinären och krematoriet finns för veklingar som mig......

För oss känns det här rätt och jag vet att det är jobbigast nu en tid sen kommer bara fina och glada minnen och då går det så mycket lättare. Glömma henne..... aldrig, men det kommer att kännas bättre dag för dag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar